HEM OM TIVEDEN RIDLEDERNA RIDLEDSKORT SERVICE TURRIDNING KONTAKT OCH BOKNING BILDER REPORTAGE OM FÖRENINGEN
 
 

« Tillbaka

Ridäventyr i Tiveden 2006

Av Marianne Botvalde

Den 8 augusti bar det av till Tiveden för tre dagars ridning på, den för året nyöppnade Tivedsleden. Tivedsleden är en rid och vagnsled på totalt ca 15 mil.

När vi planerade att under några dagar ta med oss hästarna och rida på andra stigar än de gamla välkända, föll valet på Tiveden, vildmark på nära håll.

Efter mycket funderande och studerande av kartor och ridledsbeskrivningar valde vi till slut en rutt, där vi beräknade dagssträckorna till ca 1,5 mil. Inte så långt tyckte vi som kan rida motsvarande sträcka på en kvällstur, men vi räknade med tid för ordentliga raster, bad och möjlighet att stanna när det var något intressant att se utan att känna oss stressade. Det visade sig sedan på GPS:en att vi ridit 2 mil om dagen. Dessutom var terrängen ganska tuff och det var 25 grader varmt så sträckorna kändes lagom långa för både oss och hästarna. Vi som gav oss iväg var Karin på Seimur, Bengt på Katla och Marianne på Fjodor.
Vi startade hemma (en bit utanför Fjugesta i Närke) en solig tisdagsmorgon i början av augusti med tidig frukost. Vi lastade hästarna vid halvniotiden, och körde sedan via Svartå och Finnerödja till Tivedstorp.

Där tog Susanne på gården Ängabacken emot oss. Efter avlastning släpptes hästarna ut i en vacker hage där de fick beta och sträcka på sig, medan vi fick fika och information på Susannes altan men utsikt över en fantastisk vacker myr. Sen var det dags att sadla och packa sadelväskorna med det vi behövde under dagen. Resten av bagaget körde Susanne ner till Ösjönäs där vi skulle övernatta. Jätteskönt att slippa ha all packning för tre dagar med sig på hästarna. Elin från Pensionat Tiveden i Häggeboda kom med våra lunchpaket, som packades ner i sadelväskorna och så bar det iväg. Fjodor som inte hade inte förstått att vi var ute på en tredagarsritt tyckte att vi skulle galoppera från början, men han blev alltefter dagen led mindre benägen att springa fort!

Vi red förbi ett par stugor och vinkade glatt, sen var det slut på bebyggelsen, ja, sen såg vi i stort sett inte en människa på hela dagen. Det var verkligen vildmark!

Efter ca en timme var det dags för lunch, magarna skrek, det är inte bara sjön som suger utan även skogen. Vi rastade vid sjön Österämten och såg på kartan att vi inte hade ridit särskilt långt utan hade så där fyra gånger så långt kvar! Tur att matsäcken var väl tilltagen och räckte till ytterliggare en rast. Färden gick sedan i kanten på nationalparken utefter Tivedsdalsbäcken som denna varma och torra sommar i stort sett var torrlagd. Långa utför och uppförsbackar och värme tog på hästkrafterna och svetten rann av både människor och hästar. Fram på eftermiddagen var både vi och hästarna törstiga och hungriga så det var dags för rast igen. Vid Blanksjön såg det ut att vara en lämplig rastplats, så av med alla grejor, sadlar, väskor, träns och på med repgrimmorna. Bengt gick ner till strandkanten, med Katla efter sig i grimskaftet, för att känna om den bar. Vattennivån i sjön var låg och stranden såg lite misstänkt sank ut. Han konstaterade att den inte skulle hålla för en häst, men, när han vände sig om för att gå upp från stranden hoppade törstiga Katla i bakom honom och sjönk!! Först med frambenen, vilket gjorde att hon inte kunde backa utan var tvungen att gå i med bakbenen och då sjönk hon till magen. Katla kämpade, Bengt drog, jag skrek och Karin skrek åt mig att jag inte skulle skrika… Det var några hemska sekunder innan Katla på andra försöket kom upp, dyig upp på halva baken! Den rasten blev inte så vilsam. Efter att på stående fot ätit resten av lunchpaketen och Bengt hade fått bort den värsta dyn från Katla bar det av igen. Nu ville vi verkligen ha tag på vatten åt hästarna! En liten bäck med alldeles fasta kanter dök upp men Katla vägrade gå ner och dricka trots att både Seimur och Fjodor visade att det gick. Men nu var det som tur var inte så långt kvar till Ösjönäs och sjön Trehörningen där även Katla skulle kunna dricka sig otörstig.
Väl framme på Ösjönäs, blev vi mottagna av Jessica som visade hagen för hästarna och bjöd oss att komma och äta middag när vi var klara med hästbestyren. Men först var det bad som gällde! Vi tog hästarna till "hästbadstranden" och där gick Katla i. Hon visade sig vara en riktig badbrud som verkligen njöt av att bada. Seimur och Fjodor hade inte heller något emot ett dopp i böljan men var nog mer intresserade av MAT. Så fick hästarna vila i sin hage medan vi först badade själva och sedan åt en god middag på Jessica och Klas fantastiska altan med utsikt över sjön stora Trehörningen.

Jessica och Klas hade ganska nyligen köpt Ösjönäs, de flyttade dit från Roslagen bland annat för att kunna ge sina barn en uppväxt nära naturen och med sina föräldrar närvarande. Jessica har bland annat turridningsverksamhet med 8 stycken islandshästar, så det var inte svårt att hitta samtalsämnen!

Så var det dags att krypa i säng, lugnet vilade över Ösjönäs denna tisdagskväll, annat hade det varit veckan innan då 1400! scouter hade haft läger där.

Efter en god natts sömn och frukost på Jessica och Klas altan- där för övrigt lille charmiga Joar och Bengt fann varandra, så var det dags att rida vidare mot Kopparhult. Där, hos Monika i Kopparhult, skulle vi få hämta dagens lunchpaket. Vi red genom vacker Tivedsbygd på slingrande grusvägar och sen bar det av rätt genom skogen på snitslad stig. När vi närmade oss slutet av skogen hörde vi plötsligt ett ylande- var det en varg!? Ylandet tilltog och vi hörde att, om det var varg så var det många vargar! Trots att det var en varm och solig sommardag reste sig nackhåren lite och bilder ur "Gösta Berlings saga" kom upp, i alla fall i mitt huvud.

Förnuftet tog dock över rätt snart och vi förstod att det måste väl ändå vara hundar. Förklaringen fick vi senare när Monika berättade att en granne födde upp hundar med varginblandning, inte helt okontroversiellt förstod vi. "Ni skulle höra hur det låter på vinternätterna här". Jag kan, i min i och för sig rätt vilda fantasi, tänka mig... Vi var tveksamma om vi skulle stanna i Kopparhult och äta lunch eller om vi skulle ta med lunchpaketen och rida vidare, klocka var bara 11.00 och vi hade ätit en stadig frukost. Som tur var övertalade Monika oss att stanna! Det visade sig att Kopparhultsborna hade ett fantastiskt ställe nere vid Undens strand. Där fanns möjlighet till bad både för hästar och människor, mysiga små båtbodar och bekväma stolar att lata sig i och inte minst en fantastisk utsikt över sjön Unden. Dessutom en stor hage med massor av mat till hästarna, som var lite hungriga, den gångna natten i Ösjönäs hade bjudit på ganska magert bete.
Nu skulle vi simma med hästarna! Av med alla sadlar och kläder och på med badkläder! Men hur tar man sig upp på en barbackahäst? Bengt hade funderat på detta och inspirerad av Kevin Costner i filmen "Dansar med vargar" svingade han sig upp, med ett enda skutt, lätt som en plätt. Jag måste erkänna att Karin och jag var imponerade och kämpade med tekniken under gapskratt en stund. Karin lyckades, men en sten att kliva på går också bra!
Vi badade en stund i härligt, ljummet och kristallklart vatten. Unden är en av Sveriges klaraste sjöar med ett siktdjup på ca 17 meter. Sedan åt vi och vilade oss ett par timmar, både hästar och människor.

Så var det dags att ge sig iväg mot Häggeboda, där vi skulle övernatta på pensionat Tiveden. Det stod i våra papper att middagen var klockan sex, bäst att hålla tiden! Färden gick både genom skog på välsnitslade stigar och på slingrande grusvägar ibland med en underbar utsikt över Unden. Så kom vi till Tived-Sannerud där det fanns en liten lanthandel och vi kunde köpa en efterlängtad glass. Fint ordnat med "Hästparkering" så hästarna slapp sadel och träns en stund.

Så kom vi då fram till Häggeboda och blev mottagna av Elin och Dan. Ett trevligt ungt par som brutit upp från Uppsala (Dan jobbade fortfarande och pendlade…) och sina jobb som forskningsingenjörer för att söka ett alternativt liv i vår mellansvenska vildmark. De hade under det gångna året själva byggt på en våning på huset som nu är pensionat, de lagade underbart god mat, de skötte sina får, getter, höns och hundar, de fiskade, var aktiva i ridledsprojektet och så vidare...Vi är imponerade av dessa människor, både Jessica och Klas på Ösjönäs och Elin och Dan i Häggeboda som vågar satsa på sina drömmar med hårt arbete och entusiasm.

Före middagen som förövrigt gick att skjuta fram i tiden, vi var nämligen de ända gästerna för natten, ville vi nu bada igen. Vi gick genom vackra hagar där getterna och fåren betade, ner till Elin och Dans egen strand. Där kunde vi bada och simma med hästarna igen. Det känns häftigt när hästen släpper kontakten med botten och börjar simma, det går lätt och fort, och det är inga problem att styra.

Så var det dags för middag och nattvila. En härlig matfylld hage bjöds till hästarna och vi människor fick fantastisk god lammgryta, ett glas vin, och efterrätt. Mums!

Efter en åskvädersnatt så var det dags för tidig frukost och avfärd. Men våra hästar tyckte att maten var bra och sängarna sköna så vi hade svårt att få upp dem så vi kunde komma iväg De bara låg och sov, alla tre, vi blev nästan lite oroliga för att de hade förätit sig. Men så småningom lyckades vi övertala dem om att de skulle med oss vidare, så de pallrade sig upp.

Färden gick de första kilometrarna turistvägen längs med Undens strand där några husbilsturister såg yrvaket på oss när vi glatt hejande töltade förbi. Sedan vek vi av västerut med destination Kolarkojorna och Bagarstugan i Sävsjöfallet där vi skulle få hämta vår lunchpaket för dagen. Hästarna kändes lite trötta, värmen och det kuperade terrängen tog på krafterna. Kanske är det på samma sätt för hästar som för människor att nya intryck också tar energi? Grusvägarna slingrade sig fram och här och där låg små gårdar, väldigt ensligt! Framme vid Kolarkojorna band vi hästarna på "Vilda västern manér" vid en tvärslå mellan två träd. Där somnade de omedelbart och vi kunde lugnt lämna dem och bese Kolarkojorna.

I dessa kojor kan man övernatta om man så skulle önska. Det sägs att det finns brudpar som tillbringar sin bröllopsnatt här! Ingenting för mig ens en vanlig natt, små smala träbritsar i en jordkoja! Nej tacka vet jag pensionatets fina rum med toa, dusch och mjuka sängar! Ändå intressant att se och tänka sig in i hur karlarna på den tiden kolmilorna brann i mängd i skogarna tillbringade långa tider boende i liknade kojor. Vi är bortskämda nu, jag erkänner!

Vi fick våra lunchpaket i bagarstugan och så väckte vi hästarna igen och gav oss iväg, nu med slutmålet Ängabacken.

I Åboholm lyckades vi med det som nästan tycktes helt omöjligt på grund av den utomordentliga märkningen av leden. Vi red fel!! Och det i full galopp (eller kanske därför) Efter ett tags vridande på kartor och kompasser så var vi på rätt spår igen. Det som ställde till det lite för oss var att vi red leden så att säga "åt fel håll". Ledbeskrivningens text utgick ifrån att man red motsols, vi red leden medsols och fick då läsa "baklänges" för att kännemärkena skulle stämma. Kartorna är förstås aldrig fel, men uppdelade på ledavsnitt med olika benämningar så det var lätt att tappa bort sig när man lagt upp rutten själv. Ja, det blev lite extra krokar runt Åboholm, sedan var vi på spåret igen, ingen fara på taket. En del av sista sträckan gick genom skogen där det inte ens fanns en stig, men mycket väl snitslat! Härlig trollskog, där man i fantasin kunde vänta ett rövaröverfall när som helst. Lite regn fick vi också de sista timmarna, riktigt skönt att bli lite blöt och få frysa lite, det känns mer strapatsrikt då. Hur det går till vet jag inte, men hästarna kände helt klart på sig att vi närmade oss slutpunkten och plötsligt var vi framme i Ängabacken och transporterna. Efter en sista fika, byte till torra kläder och lastning bar det av hemåt igen. Jag tror hästarna var nöjda och hade haft trevligt på turen och jag vet att vi människor var mycket nöjda och hade haft det väldigt trevligt.

Så tack alla ni som med entusiasm och ett fantasiskt arbete har gjort det möjligt att med häst få tillgång till vår sydliga vildmark Tiveden. Vi kommer gärna igen!

Vill du ha tips av oss ring gärna Bengt och Marianne, telefonnummer 0585-25001.

Av Marianne Botvalde